När julmusiken dånar i högtalarna, när det fnns nyupphälld glögg framför mig och snön faller som ett vitt tjock täcke utanför fönstret, då känns helt plötsligt körkortsplugget som en baggis!

När rummet är nystädat, när man har tänt doftljus som doftar som ros, när adventstjärnorna i rummet är tända för första gången för i år samtidigt som man lyssnar på mysmusik, och tänker på att imorgon ska man ha fredagsmys med två fina, då känns allt helt plötsligt tusen gånger lättare.

Nu tänkte jag att jag skulle berätta en sak om mig, en sak som bara gror inom mig och som behöver få utlopp. Inte många vet det här om mig, bara min familj och en av mina närmaste vänner, men nu känner jag att jag inte orkar hålla det inne längre.

Jag vet att jag framställs som tjejen som inte tar någon skit, som hon som är självsäker och står med båda fötterna stadigt på jorden. Men allt det där är inte riktigt sant, och nu tänker jag förklara för er att jag också är en människa som tampas med motgångar.

Det utlösande var väl egentligen för ett år sedan när jag fick min blodsjukdom. På grund av den har jag utvecklat en ångest som bara har trappats upp. Så fort jag får ett blåmärke så växer det en stor klump i magen, om jag får ett utslag på armen så får jag svettningar och blir nervös i hela kroppen. Rädslan för att få en allvarlig sjukdom. Detta är något som blivit oerhört jobbigt för mig och ligger i mina baktankar hela tiden. Den där gnagande ångesten har nu spridit sig och jag oroar mig för i stort sett allt. Skolan tar kål på mig och jag är rädd för att misslyckas, men istället för att fortsätta kämpa så ger jag upp. Jag jämför mig hela tiden med andra, fast jag vet att det är så himla dumt! Jag känner mig ofta helt utmattad och orkeslös och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Men nu har jag insett att jag måste försöka ta mig ur det här träsket, innan jag bara sjunker ännu längre ner! Och jag vet mina vänner, att med lite hjälp kommer jag fixa det här galant!

Ja man ska väl kanske ta och blogga lite kanske?